lovelightsmyway

Jag måste åxå skriva av mig Om min psykiska Hälsa.
Jag kämpar genom varje dag med att prata med mig själv att jag ska fara till jobbet för att långtidssjukskriven vill jag aldrig mer bli!
Nått jobb ska jag fixa Om jag så ska bära huvudet under armén när jag far (skämt och sido)
jag har ofta ångest att fara till jobbet dels för att jag inte ska orka pga värken och även att jag inte ska fixa det psykiskt med stressen att öka försäljningen, inte sälja nog mycket så att mina chefer tycker att jag gör ett dåligt jobb.
Jag vill så gärna att bidra till ökad försäljning trots mina psykiska och fysiska funktioner.
Väl hemma har jag svårt att släppa jobbet har jag gjort rätt blev det där jag gjorde fel.
Tog jag för lång tid på mig.
Som jag fått för mig att mina arbetsgivare tycker.
Vissa dagar gråter jag hela vägen hem.
Så och även på jobbet får då ta till atarax eller i värsta fall stesolid. För att kunna jobba? Mina jobbar kompisar märker oftast inte något.
När jag väl är hemma är jag så psykiskt trött att jag måste vila ett par timmar så jag orkar med hemmet. 
Vissa dagar orkar jag ingenting.
Och det mår jag åxå dåligt av, min familj blir tyvärr drabbade. 
Men jag har en man av guld utan honom och mina fina barn förstås skulle jag ej vara här idag hade inte orkat.
Nisse kämpar med mig och peppar mig så gott han kan men hans tålamod har åxå gränser. 
En av de jobbiga gränserna är att vårat sexliv inte är nå att hurra för.
Har haft och känner ibland att jag längtar så efter den ömheten. Men där har jag både psykiskt och fysiska hinder.
Pga medicin och troligen ibs då det känns ett tryck hela tiden.
Magen min är alltid i olag och det hjälper inte min Hälsa att bli bättre.
Jag har ett dåligt självförtroende som jag ständigt jobbar på.
Men ett ord eller en blick kan få hela min fasad att rasa. Och det är jobbigt att bygga upp den igen.
Jag har svårt för att ha ovänner och det känns inte bra att jag vet 2 personer som helst av allt inte vill Hälsa eller prata med mig de pratar inte Med mig, jag finns inte för dem.
Jag har fått lära mig förhålla mig till det men inte så lätt.
Jag tror många tror att jag är en tjej med bra självkänsla för utåt försöker jag alltid vara den starke skratta bort tokigheter.
Men det håller tills min ballong spricker.
Då är det bara hoppas ingen är i närheten så de ska se min sårbarhet.
Utan mina bra dagar skulle jag ej orka leva. Då kan jag shoppa städa baka men då kan jag få igen det sjufallt dagen efter.
Som tex Halloween en bekant fixar till barnen (så som jag kunnat göra förut) men jag kan hjälpa till men ångesten slog till solpidem och lugna andetag själv en stund kan jag återgå!
Mina syskon förklarar att jag behöver eller inte fixar Om det blir för mycket. Som det nu blev.
Jag hade förberett våran mat som vi skulle ha på buffe'n skulle bara värma och koka spagetti. Då kommer allt folk och börjar fråga och dondera i köket.
(det var då panik ångesten slog till)
Men i stället för att bara fixa mitt eget så tar jag som hon ville över organisationen i köket. Hör då till att jag är köksa.
Pga att inte behöva utsätta mig för alla 50 personer som är där tar jag med fördel disken det blir min trygghet. Där står jag till kl 03 på morgonen. 
Upp åt frukost med familjen sov 5 timmar och nu ligger jag här och skriver hur jag beter mig. Ser mönster blir 9 av 10 fall så här nu finns ingen ork till denna dag (Nu fixar de ett spökarrangemang för alla barnen) kvar varken psykiskt eller fysiskt. Och vad man får höra är att jag valde ju själv.
Och det gjorde jag för att fixa att stanna alternativet var att lägga mig och gråta i stugan resten av kvällen. Några km därifrån. 
Kunde ha gjort så och hämtat min familj sen men jag vill och ska föröka lära mig hantera situationer. 
positivt är att jag stannade 
negativt är att jag inte kunde säga nej.
Och kvällens aktiviteter på lördagen avsa jag mig helt. 
Jag kämpar att hålla mig ovanför ytan.
Vill orka jobba vill orka ha familj vill orka ha en fritid. Jobbet har jag till halvvid familjen står än så länge ut med mig :-) fritiden kommer hoppas jag :-)